Digital exkludering: ett ouppmärksammat samhällsproblem
DEBATT. Idag kan de flesta vardagliga tjänster utföras genom några snabba knapptryck på din smartphone. Något som kan vara tidsbesparande för den som har kunskapen och förutsättningarna. Men, för den som inte vet hur mobilt BankID ska användas, eller för den som helt enkelt inte äger en smartphone, uppstår istället problem och begränsningar. När så basala saker som att betala en parkeringsbiljett inte går att göra utan en smartphone med internetuppkoppling, måste vi se till att det finns andra alternativ för dem som inte har digitala förutsättningar och kunskaper.
Digitalt intresse borde vara valbart
Att surfa runt på internet och hantera en smartphone med alla dess finesser är en självklar del i vardagen för många, både barn och vuxna. Oavsett om det är för att hitta ett recept till tisdagsmiddagen eller Snapchat:a med sina kompisar så är hanteringen av detta något som kommer naturligt för många - men inte för alla. Många äldre har levt större delen av sitt liv utan dessa digitala verktyg och har därför svårare att greppa allt vad det innebär. När de även klarat sig utan digitala tjänster en stor del av livet kan intresset att börja nu vara bristande. Finns inte intresset att lära sig är det stor risk att kunskapen blir lidande, och vice versa. Den eventuella avsaknaden av intresse i samband med brist på kunskap blir en bidragande faktor till att många äldre riskerar att bli exkluderade ur det digitala samhället.
Idag är många yrken baserade på
digitaliseringen och dess plattformar. För gruppen 65+ var inte influencer ett
valbart yrke när dem var 20 år. Att “ta det lugnt” innebar inte heller att
slö-scrolla Instagram eller TikTok som det gör för många idag. Att använda
internet och allt som det medför är ett intresse som många har i dagens
samhälle. Problemet är att det bör vara just ett intresse, en valbar aktivitet
som man kan göra när man har lust. Självklart är det inte en lag att alla
medborgare måste ha ett konto på Instagram, men det är mer eller mindre ett
krav att kunna använda och förstå digitala tjänster, som till exempel Bank-ID, för att kunna leva i dagens samhälle. Ett intresse kan ingen tvinga någon till och därför bör det finnas
valmöjligheter för dem som helt enkelt inte har lust, eller förutsättningarna,
att lära sig dagens digitala teknik.
Dyra abonnemang och digitala verktyg begränsar
En smartphone med abonnemang som ger möjlighet till internetuppkoppling kostar ca 200-700 kronor i månaden. För den som inte är intresserad av detta eller inte anser sig ha kunskapen att hantera en smartphone är det en kostnad som, tillsammans med alla övriga utgifter varje månad, kan kännas onödig och överflödig. "Pensionsnivåerna är ju väldigt ojämna, så det finns rätt många fattigpensionärer och de kanske inte har råd att hålla sig uppdaterade med maskin och hårdvara och sådär" säger Berndt Ericsson, ledamot SPF seniorerna. I den digitala värld vi lever i idag är det dock svårt att leva utan dessa föremål. Ett tydligt exempel på detta var tidigare i vår då vaccinationen mot covid-19 inleddes och den som skulle boka vaccinationstid var tvungen att göra detta genom att identifiera sig med mobilt BankID. Kruxet var bara att den första gruppen att vaccineras var de som bor på äldreboenden, alltså den grupp i samhället där många inte har eller vet hur man hanterar en smartphone eller mobilt BankID. Samhället förutsätter alltså att alla har råd med och har en telefon med tillgång till internet.
Klyftorna har ökat
Den rådande pandemin har medfört att fler äldre har börjat använda digitala verktyg för att minska ensamheten som karantän tyvärr medför. Dock återstår faktumet att det krävs kunskap för att kunna använda dessa tjänster och verktyg. Det är många äldre personer i karantän som kan videochatta med sina barnbarn, men det är även många som inte har förutsättningarna för detta och sitter därför helt ensamma i karantän dag in och dag ut. Oavsett hur framtiden kommer se ut gällande Covid-19 så kommer pandemin sätta sina spår, även i det digitala samhället. Klyftorna har ökat, och dem som är och tidigare var exkluderade har blivit ännu mer exkluderade under pandemin. Detta då de inte har haft förutsättningarna att ta del av den, numera nästan helt, digitala världen.
Vi måste ta ställning och försöka lösa problemet
Det går inte att undvika att många äldre känner sig exkluderade från det digitala samhället. Av olika skäl kan de inte, eller saknar intresset, för att utnyttja tekniken. Orsakerna kan variera mycket; ekonomiska förutsättningar, fysiska nedsättningar eller att teknikens värld känns allt för krånglig att ta sig an.
Vad finns det då för lösningar på detta samhällsproblem? Vad kan vi göra för att få fler att känna sig inkluderade? Och vem kan se till att detta blir gjort?
Några potentiella lösningar för att inkludera pensionärerna i det digitala samhället är kurser och utbildningar. Detta är något som på många platser redan finns vilket är mycket positivt, men problemet kvarstår och det är något som både stat och kommun bör arbeta mer med. Kanske kan man göra kurserna mer attraktiva för pensionärerna genom att erbjuda ekonomiskt stöd till pensionärsföreningar så kurserna kan bli kostnadsfria. För att göra tröskeln så liten som möjligt är det även viktigt att erbjuda fysiska kurser (när pandemin tillåter) och inte enbart digitala.
Andra förutsättningar för att pensionärerna ska kunna delta i den digitala världen är att de digitala verktygen är anpassade även för dem. Det är därför viktigt att satsa mer både resurser och engagemang för att ta hänsyn till olika nedsättningar, och även det som kan kännas svårt och krångligt. Detta är ett viktigt fokusområde för offentliga institutioners hemsidor och appar, vilka måste vara anpassade för alla medborgare.
En lösning på detta digitala samhällsproblem är även att erbjuda icke-digitala alternativ. Det borde vara ett måste att det till myndigheter, landsting och kommuner alltid går att ringa, skicka brev och boka ett fysiskt möte för den som vill. Man skulle också i större utsträckning kunna arbeta med hjälpcenter och andra stödfunktioner, till exempel via bibliotek. Varför inte se till att det i varje kommun och landsting finns en utbildad person med särskilt kommunikationsansvar gentemot de äldre?
Det finns lösningar och tillsammans kan vi lyfta detta samhällsproblem och se till att minska klyftorna för att göra det digitala samhället till ALLAS samhälle!
Kommentarer
Skicka en kommentar